Asså deppig text men aja..
I bland känns de som om jag är den som blir vald sist, när jag tror att jag egentligen är den som är en av dem som ska bli vald först.
Just nu behöver jag mer stöd en någonsin, och jag har min å humörsvängningar.. Då behöver jag dig som är förstående och inte någon som inte finns där när jag behöver någon som mest. Den som kan vara min stöttpelare i alla lägen och få mig att känna mig mer normal och att jag inte behöver gömma mig å dra på en mask för att jag inte vet vart jag har andra människor som jag har kunnat lita på tidigare.
Just att de kan bli fel å knas och jag är endå någon värd att min röst blir hörd.. Men just nu så känner jag inte så, känner mig lite övergiven just nu.. när jag kanske är lite ego och vill ha dig för mig själv..
