1 år sen jag träffade pappa sist.
Idag är det en skitjobbigt dag för mig. Prick 1 år sen jag träffade pappa i livet. Med Nate, trodde aldrig att det skulle vara sista gången jag skulle få träffa honom. Att sjukhuset gjorde så jag och min familj inte fick träffa pappa alls.. från den 27 april till 30 april. Och sen va de kört..
Jag har aldrig mått så dåligt som jag gör just nu. Sjukhuset lär pappa dö utan oss .. Vi fick inte sitta å vakta över honom. Jag är så arg samtidigt ledsen. Har aldrig haft såhär jobbigt någon gång. Och det är fan värst!
Jag känner med att det inte är så många som förstår, att kunna sakna någon så mycke som jag saknar min pappa.
Jag kan knappt minnas hur hans röst låter. Och hur man ska göra för att minnet ska finnas på riktigt.
Det är jobbigt att prata om allt men jag kan ju inte heller bara låssas som ingenting. Min pappa är borta och det finns ingenting som gör att mitt liv lan kännas lättare. Det gör ont överallt och jag gråter nästan då jag tänker på det. Hur ska man göra för att allting ska kännas bra ? Och när kan man göra allting rätt igen ?
Ackis är bra på många saker men så som de gjorde mot mig och familjen kommer jag aldrig kunna förlåta. När det inte ens märker hur de själva har gjort mot andra.
Jag har nog aldrig varit så fruktansvärt besviken på ett sjukhus som nu. Så fort jag går förbi hus 100 så mår jag dåligt, får dåliga vibbar. Just med allting som hände med pappa, fyfan vad ont det ska göra. Ska det verkligen göra så ont att förlora någon ? Och varför kan vi inte hitta något botemedel mot cancer?
Älskade pappa, om du visste hur mycket du är saknad och älskad. Jag önskar att du skulle slippa detta, och få vara här med oss i stället. Nate pratar om dig ofta, han minns hur bra morfar var och är❤ med allt sagt så önskar jag inget hellre att du skulle vara hos mig än där du är . Att du fick leva med mamma så som det ska vara. 
